imsevimsigamodern.blogg.se

70 är inte nya 50!

Publicerad 2017-07-30 20:44:18 i Allmänt,

Igår var vi iväg på en liten playdate hos Lionels vän från förskolan. Nu när de båda börjar skolan till hösten kommer de inte träffas lika ofta av naturliga skäl så vi föräldrar får se till att de kan träffas och leka lite då och då. 

Medans pojkarna sprang runt och lekte satt jag och Katja pratade i köket och som förälder till barn med diagnoser eller svårigheter överhuvudtaget finns det mycket att prata om och har barnen dessutom samma diagnos blir det ännu mer. Alla barn även med diagnos är ju givetvis olika men man förstår varandra. Speciellt de tuffa stunderna och även om man kan skratta åt vissa är dom just där och då vill få en att riva sitt hår.

Som då igår, barnen leker och precis innan vi ska börja tänka på refrängen kommer Lionel in och berättar att hans katt är uppe i  trädet.Jag går ut och ska hjälpa honom att leta. Problemet är bara att katten är totalt borta, pojkarna berättar att den ramlat ner från trädet men finns inte att hitta någonstans. Vi letar precis överallt men ingenstans går den att finna. Paniken börjar infinna sig hos både mig och Lionel då dels att jag visste att Katja skulle iväg och att Lionel skulle vara utan sin i flera dagar. Att han har typ massor av andra katter hemma spelar ingen roll. För honom är katterna verkliga och Svea skulle ju svälta ihjäl om hon inte hittades. Tillslut förstår jag att hon inte alls hade ramlat ned utan hade fastnat i  trädet och efter lite lirkande och en sopkvast så kunde Lionel ta henne och vi kunde åka hem.

Man kan ju tro att äventyret skulle ta slut där men ack så fel man kan ha. När vi kommer ner på stan för att dels byta buss och köpa lördagsgodis upptäcker precis när den första bussen åker iväg att Lionel glömt sin väska på bussen. Där i ligger både hans plånbok med bla kontokort och astmamedicin så den var rätt viktig att ha. Lionel får såklart total panik och skriker, jag försöker lugna ner honom för att på något sätt ringa bolaget så de kan ringa chauffören så han kan hämta väskan.
Ser då att bussen stannar lite längre fram och vi springer dit, då hade en kvinna sett att väskan låg kvar och därför stoppat bussen för att lämna den till oss. Lionel hade dock redan sprungit ombord på bussen för att leta och precis efter jag fått tillbaka väskan stänger chauffören dörren och ska väl åka iväg varpå jag får banka på rutan så de får släppa ut Lionel innan bussen åker. 

Vi hade innan suttit och pratat om att 70 är det nya 50 men inte om man är autismförälder. Då är 30 det nya 50 och efter gårdagens eskapader vet jag inte hur gammal jag blir i höst!

Slutet blev ju i alla fall bra, pojkarna åt som alltid pannkakor när de träffas och Lionel fick sitt lördagsgodis. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela