För många många år sedan fick jag ett oväntat samtal från en man som visade sig vara min biologiske farfars lillebror. Min första tanke var att vad kul att äntligen få höra ifrån den sidan då jag aldrig innan hade träffat någon på min farfars sida.
Det dråpliga i det hela var bara att farfar hade avlidit och hans bror ville berätta det. Det var lite typiskt att min första kontakt med den sidan var genom att farfar hade gått bort men när hans bror frågade om jag ville gå på begravningen
tackade jag ja även om han skulle begravas i Kristinehamn. Sagt och gjort, jag satt mig på bussen tidigt på morgonen för att åka de 6-7 timmarna som det skulle ta att åka. Väl där nere blir jag mött av min farfars bror med familj och vi åker till
kyrkan. Till saken är den att min farfar kanske inte var den mest laglydiga mannen och hade precis innan dödsfallet suttit inne för något jag inte kommer ihåg så det kanske inte var den största begravningen. Inne i kyrkan får jag och min lillebror
som jag även den dagen fick träffa för första gången sitta längst fram tillsammans med närmaste familj och sörjande. Och det var ju just det. Även om det var min farfar var han aldrig familj eller att jag var närmast sörjande och kan ni förstå hur
konstigt det kändes att sitta längst fram och vara den som först går fram till kistan för att säga farväl och till råga på allt hör jag röster viska bakom mig, "Vem är flickan som sitter där längts fram?" Det var bra många förvånade miner när
jag berättade vem jag var.
Idag och även då kan jag skratta lite åt det hela. Det var ett roligt minne och till på köpet fick jag besöka min papppas grav vilket jag inte gjort förut!
