imsevimsigamodern.blogg.se

Det flyter på

Publicerad 2017-09-17 19:00:18 i Allmänt,

Nu har det snart gått en månad för Lionel i skolan. En månad som gått över förväntningarna. Han har sina vänner och speciellt en vän som går i parallellklassen. 


Kompisen har också autism och på något sätt komplettar de varandra, Lionel kan vara ganska drivande i sina lekar och Kaleb som kompisen heter hänger gärna på.

Idag träffades dom i lekparken och det var roligt att se hur de sken upp när de sågs och började leka!

Själva skoldelen flyter också på bra enligt läraren och resursen. Han hänger med och tycker det är roligt. De har hittat bra rutiner som flyter på bra även om han ibland blir lite sur om han inte får svara när han räcker upp handen men det är lite typiskt Lionel.

Häromveckan hade de sitt första matteprov och Lionel hade endast 3 fel. Jag vet att flera hade alla rätt men pappan och mamman i huset var detta mycket stort.

Självklart kommer det komma bakslag men just nu är det bra!😊

Morfar

Publicerad 2017-09-10 14:18:59 i Allmänt,

Min morfar somnade som bekant in för en kort tid sedan och igår var det dags att säga farväl. Morfar hade varit väldigt tydlig med att han ville spridas till havs och att en ceremoni i kyrkan inte var nödvändig! 


Min mor och morbror valde därför att helt enkelt skippa kyrkan och allt vad det innebar och i stället blev avskedet på den restaurang i det hus han och hans bror växte upp. Med lite tilltugg och mingel fick alla träffas och prata lite om vem han var. 
Efteråt åkte de närmaste ut med båten där vi  med ett par enkla ord några tårar och en tyst minut  spred honom till havs, precis som han hade önskat!

Gårdagen var om även en sorgsam men ändå mycket trevlig dag. Släkten, det som finns kvar fick träffas och det var glatt och lättsamt. Morfar var en skojfrisk person och jag tror inte att han skulle vilja att vi satt och sörjde honom på det viset.
Det var roligt att träffa de släktingar man inte sett sedan man var liten och jag sörjer lite att min kontakt med morfar inte var bättre än vad den var.
Vi får dock göra det bästa av situationen och se till att vi i släkten träffas regelbundet!

70 är inte nya 50!

Publicerad 2017-07-30 20:44:18 i Allmänt,

Igår var vi iväg på en liten playdate hos Lionels vän från förskolan. Nu när de båda börjar skolan till hösten kommer de inte träffas lika ofta av naturliga skäl så vi föräldrar får se till att de kan träffas och leka lite då och då. 

Medans pojkarna sprang runt och lekte satt jag och Katja pratade i köket och som förälder till barn med diagnoser eller svårigheter överhuvudtaget finns det mycket att prata om och har barnen dessutom samma diagnos blir det ännu mer. Alla barn även med diagnos är ju givetvis olika men man förstår varandra. Speciellt de tuffa stunderna och även om man kan skratta åt vissa är dom just där och då vill få en att riva sitt hår.

Som då igår, barnen leker och precis innan vi ska börja tänka på refrängen kommer Lionel in och berättar att hans katt är uppe i  trädet.Jag går ut och ska hjälpa honom att leta. Problemet är bara att katten är totalt borta, pojkarna berättar att den ramlat ner från trädet men finns inte att hitta någonstans. Vi letar precis överallt men ingenstans går den att finna. Paniken börjar infinna sig hos både mig och Lionel då dels att jag visste att Katja skulle iväg och att Lionel skulle vara utan sin i flera dagar. Att han har typ massor av andra katter hemma spelar ingen roll. För honom är katterna verkliga och Svea skulle ju svälta ihjäl om hon inte hittades. Tillslut förstår jag att hon inte alls hade ramlat ned utan hade fastnat i  trädet och efter lite lirkande och en sopkvast så kunde Lionel ta henne och vi kunde åka hem.

Man kan ju tro att äventyret skulle ta slut där men ack så fel man kan ha. När vi kommer ner på stan för att dels byta buss och köpa lördagsgodis upptäcker precis när den första bussen åker iväg att Lionel glömt sin väska på bussen. Där i ligger både hans plånbok med bla kontokort och astmamedicin så den var rätt viktig att ha. Lionel får såklart total panik och skriker, jag försöker lugna ner honom för att på något sätt ringa bolaget så de kan ringa chauffören så han kan hämta väskan.
Ser då att bussen stannar lite längre fram och vi springer dit, då hade en kvinna sett att väskan låg kvar och därför stoppat bussen för att lämna den till oss. Lionel hade dock redan sprungit ombord på bussen för att leta och precis efter jag fått tillbaka väskan stänger chauffören dörren och ska väl åka iväg varpå jag får banka på rutan så de får släppa ut Lionel innan bussen åker. 

Vi hade innan suttit och pratat om att 70 är det nya 50 men inte om man är autismförälder. Då är 30 det nya 50 och efter gårdagens eskapader vet jag inte hur gammal jag blir i höst!

Slutet blev ju i alla fall bra, pojkarna åt som alltid pannkakor när de träffas och Lionel fick sitt lördagsgodis. 

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela