När vi kommer ut har jag mycket bråttom, kan ju inte missa alla härliga dofter som finns där ute.
Min nos går verkligen i ett och ibland får jag upp ett spår som verkar intressant. Typiskt nog har jag alltid på mig något snöre på mig som mamma envist alltid ska hålla i. Vadå, jag sticker väl aldrig iväg? Ibland händer det att vi ser andra hundar
och vet jag inte vilka det är så måste jag för det mesta skälla på dem. Men mamma säger att jag har blivit bättre på den biten, nu är det mest när vi går förbi andra hundar som det blir lite svårt att behärska sig.
Även fast de tvåbenta elakt nog fick mina kulor bortklippta vill jag ändå kissa överallt. Det kan ju finnas chans att någon känner min doft och vem vet, jag kanske är ursnygg enligt någon där ute?
När vi är ute vill jag gå runt och skutta eller sniffa överallt, kanske sno något i en buske men mamma ska alltid envisas med att ta en massa kort på mig. Hon är så jobbig med den biten och jag ibland försöker jag se en möjlighet att sticka iväg men
så var det där med det dumma snöret igen.
Jaja, hon får väl hållas. Det är ju rätt mysigt där ute och när vi kommer hem igen är det skönt att bara slappa i soffan! // Leif