Missförstå mig rätt nu för jag vet att de flesta får kämpa med allt och till er vill jag ge en stor eloge och en jättekram men nu vill jag skriva ett inlägg om när det faktiskt går bra!
Både jag och pappan är många gånger förundrade vilken hjälp vi har fått. Vi har aldrig behövt tjata oss till utredningar trots hans låga ålder. Vi fick kanonhjälp av först dagmamma och sedan förskola. Nu har han en lärare och resurs i skolan som
stöttar honom på alla sätt de kan vilket gör att skolan för närvarande går utmärkt.
Kortids fick han utan konstigheter och idag blev han beviljad färdtjänst. Ser vi då till allting utanför NPF-diagnosen som t ex hans Retinoblastom behövde vi aldrig direkt bråka där heller. ( ja om vi nu inte ser till läkaren som ville undersöka utan
narkos som liten.)
Vi har som sagt haft mycket tur med Lionel och allt omkring honom. Min egna teori är att vi aldrig har krävt utan önskat. Jag tror inte på att härja om saker och ting men däremot genom att lära känna andra föräldrar med barn som har olika funktionsnedsättningar
har vi fått kunskap om vilka rättigheter vi har och därför har vi ansökt om det.
Kommer ni förresten ihåg den eventuella utredningen om ADHD? Bara några dagar efter vi var på BUP ringer sjuksköterskan tillbaka. Hon hade pratat med läkaren och nu är papper utskickade till skolan. Vi får se vad skolan fyller i men förhoppningsvis blir
det utredning snart. Det är det här jag menar med att saker för det mesta alltid flyter på för Lionel och oss.☺️
